poetrydreams

om jag hade ord som jag låtit mig ta vid skulle orden nog inte riktigt kännas såhär
kvävande och lätta att dra isär
fast allting under ytan
precis där på insidan liksom skrapar sig fast och bryter inte helt ut.

likt en eld som aldrig riktigt tar fart.


det är löv som dansar, skriver poesi
och jag blir alldeles till mig och vet inte längre riktigt vem jag faktiskt är