poetrydreams

frågor som aldrig ställs
svaren tror vi oss redan veta
(det gäller oss alla)
obesvarade frågor irrar
som löven om hösten
vårvindar i novemver
med doft av sommarregn

tankar som inte bör tänkas
existerar, gör hål
likt knivar som borrar i själar
ännu inte läkt
sår som blöder
skrik som aldrig tystnar
evigt tjutande i tankar om dig

du kallade det lycka
din lycka är lögn!

dina drömmar finns inte längre här omkring
dina ord snuddar mig inte längre
liksom dina andetag som en gång vilade mot min axel
vid kramar som aldrig verkade ha betydelse
det finns inte där

ibland kan jag sakna dem andetagen
man kan väl höra på ett hjärta om det ljuger?
kanske nådde jag bara inte helt in, talade om att jag hade fel

dina drömmar kan inte längre ses av dig själv
lost och förstörd
någonstans så hittar jag dit
i något omedvetet sorgearbete.
du har alltid haft en plats

men kanske är det dags att släppa taget?