poetrydreams

jag har aldrig begärt att dina öron ska lyssna till allt jag har att säga
jag önskar bara att du vågade helt enkelt.
att låta mig få vidröra
att låta mig få komma in


ditt hjärta tycks alltid vara stängt nu för tiden
jag vet inte om jag känner dig längre
(fast jag har brinnande saknad)
likt eld som inte kan släckas.

~

dina fingrar stryker mina läppar
för att få mig att vara tyst
händer längs ryggraden
låt mig få komma in

läppar letar sig fram
saknar ett mål
ändå fullt medveten vad viljan vill

~

jag bad aldrig om tillåtelse för tillträde
jag önskade bara väl
orsak att allting rasade samman
säger du, beror på mig.
men vi båda vet att du ljuger
för du hatar sanningen

jag trodde för tusen orsaker att det aldrig kunde
bli sådär på insidan igen
men det liksom river

jag vet inte riktigt vart jag tar vägen
orden tar slut
känns som betong
likt cement som kväver

stora tunga stenar över bröstet
allt är bara så tungt
jag glömmer inte
kommer inte göra.

du säger ord som en gång skulle betyda allt
bytte ut dem på vägen
insåg saker som kanske egentligen inte skulle vara sanning
men hur ska du veta, du frågar inte. du tar för givet

ord som en gång fick stocka sig i halsen
är inte längre där
mer likt betong
i mitt bröst

svider, skriker, slår
svettas, bränns, försvinner

allt du någonsin varit
en liten jävla stig
i en väldigt tät dimma